Insikten om hur verkligheten egentligen ser ut utan alla tankar som krånglar till det är så vacker och dessa glimtar av total närvaro i nuet värmer upp hela själen och gör en så otroligt ödmjuk och klyschigt may so be men jag fylls av kärlek när jag ser verkligheten för vad den är istället för att kategorisera upp den i oskriva regler, moraler, dömmanden och nedlåtanden. Det du ser hos någon annan är en projektion av det du borde jobba med dig själv utan undantag, ibland måste man bara grävare djupare inom en för att se av vilken anledning.

Att smaka på känslan av nuet utan en massa historier som förklarar och rättfärdigör vårt beteende gör så att det nästan gör ont när jag tänker på hur vi människor vandrar runt med en massa illusioner om hur det borde och skall vara, för att sen bli sura, arga, frustrerade och ledsna för att verkligheten inte passar in på våra o världens "hur det borde/ska vara", det känns fullkomligt insane när den gåtan är knäckt. Vill du ha rätt, eller vill du bli fri? det är frågan.

Samtidigt blir jag just frustrerad då det känns som om jag har ett pussel framför mig och ibland kan känna den befriande känslan av att uppleva nuet och klarsyntet då den helt plötsligt byts ut mot förvirring och obesvarade frågor. Det är som om jag har ett pussel och vissa bitar byter plats utan att jag förstår varför och itan att jag kan sätta fingret på vad det är, samtidigt som jag på många plan kan se hur det hänger ihop och hur vackert allt är så krånglar jag till det för mig igen och känner mig superförvirrad.

Men det är givetvis så det ska vara just nu eftersom det är så det är men jag känner att det finns mängder av underrtyckta och obearbetade känslor inom mig och de vill komma ut och möta verkligheten och släppas fri.

Jag vill vara förändringen jag vill se i världen och mina medmänniskor.