Briljanta Popmorsan förgyller min vardag med roliga anekdoter från sin vardag. Hennes humor och sätt att skriva på som alltid är spot ger mig många tysta skratt och igenkännande nickningar framför datorn. I hennes senaste inlägg kändes det som om det var mina tankar och upplevelser hon beskrev, iaf detta stycke:

"I vissa perioder av mitt liv har jag haft en hårt glorifierad bild av mig själv, om vem jag är och vad jag står för. Jag har haft jäkligt höga hästar. I dessa perioder har jag sett mig själv i svart och vitt, och mina åsikter har varit lika stenhårt svartvita. Jag pekar med hela handen, säger "så är det", och menar det fullt och fast. Så småningom har min storartade moral alltid grusats och jag har varit tvungen att omvärdera mig själv, min omgivning och den lilla bubbla jag kallar mitt liv. Det går ett par månader eller ett par timmar, och så utsätts jag för det jag nyss haft en så solklar uppfattning om, och vad gör jag? Jo, jag agerar oftast helt emot den nyss så stenhuggna åsikten. Jag vet inte hur många ställningstaganden jag förr eller senare brutit mot, säkert hundra."

Känner du också igen dig? Eller har du levt i en annan slags tankevärld? Resten av hennes inlägg handlade dock om något helt annat och bjöd på ännu ett skratt.


Ju mer tiden går ju självklarare blir det för mig: världen är långt ifrån svart eller vitt och hur mycket vi än vill kategorisera och diagnostisera så kvarstår det faktum att det finns ingen sanning eller rätt eller fel, endast egna tolkningar och värderingar, no more thats it.

Ju mer tiden går ju mer inser man att allting, precis allting, har för och nackdelar och inte att det är/finns rätt eller fel. Ödmjuk i ordets rätta sanna bemärkning, det smakar bra.

Kommentera! | 0 st
Kategori: Allmänt Om Allt