Suck, har precis avslutat något som började som en urmysig dusch med min son och i vanlig ordning slutade i trauma. V älskar att bada och duscha, så mycket att oavsett hur många timmar man ägnat sig åt någon form av vattenaktivitet så är det aldrig nog när man väl ska avsluta den, han vill alltid fortsätta. Idag var givetvis inget undantag. Jag blir så trött och matt på att något som är så mysigt och roligt alltid ska sluta med tårar och skrik :(
 
Tillslut, efter ändlösa gånger, finns det så mycket frustration uppbyggt som jag trängt undan vid varje tillfälle, för självklart ska man vid sånda tillfällen vara en ansvarstagande förälder och hantera situationen på ett bra sätt. Men tyvärr ser inte verkligenheten ut så alltid, åtminstonde inte min. Tillslut rinner frustrationen över och man står där och skriker ikapp. Situationen är ett faktum, man är en värdelös förälder, exakt så känns det vid en sådan situation.

Innan jag fick barn hade jag en överromantiskt bild om barnuppfostran (som jag har om det mesta).
Jag skulle inte skrika när jag blev arg, jag skulle alltid vara konsekvent jag skulle alltid, jag skulle aldrig....
Hade det varit så att det var en situation som uppstod då och då så hade man nog kunnat klara den målsättningen, problemet är att man utsätts för dem 24/7 toppat med alltid lite för tidiga mornar och ett behov att egentid som allt eftersom tiden går blir större och större.

Det är nog ingen slump att de flesta skillsmässor sker vid småbarnsåldern helt enkelt då det är en tid då man på många sätt är väldigt sliten. Det är väldigt tragiskt tycker jag då jag tror att många som skiljer sig under de åren skiljer sig av fel anledning. Det är inte själva relationen det är fel på utan det som orsakar ändlösa diskutioner och framför allt missförstånd är utmattningen man känner.

Att få barn är verkligen som att bli frälst, man kan inte ana vad man kommer att få uppleva innan man fått uppleva det. Varenda cell i kroppen känner att detta är meningen med livet och den kärleken man känner liknar ingenting man någonsin upplevt. Det är maxat till tusen på alla sätt och vis. Det är så överväldigande i början att det gör ont, själv förstod jag inte hur jag någonsin skulle kunna hantera dessa enorma känslor som väller fram i början. Men efter ett tag lägger sig känslan, som med allt, och man blir mer och mer van vid att känna denna stora kärlek.

Att känna sig som en värdelös förälder ibland är ansvarstagande tror jag. Men att förvänta sig att man ska vara perfekt är inte realistiskt. Att vara perfekt är inte målet, utan att lära sig av sina misstag och att alltid göra sitt yttersta.

Vi lever i en väldigt egocentrerar värld och att vara förälder är en otrolig utveckling om man tar tillfället i akt.

V, jag älskar dig så det gör ont! Du är underbar!

Kommentera! | 0 st
Kategori: Att vara förälder