Det gör ont i hjärtat och lämna sin son på dagis när han sträcker ut armarna efter en och skriker mamma för full hals, det gör det verkligen. Inskolningen går för övrigt jätte bra och som hans fröken säger så är det lättare för honom att han blir ledsen under själva inskolningen när jag går därifrån än att det kommer ett tag senare. Det kan bli tyngre och bearbeta då och själv så försöker vi i den mån det går att alltid lära V att det är bra och gråta när man är ledsen och att man ska bearbeta känslorna direkt, men som sagt man gör sitt bästa.

V är väldigt social och redan första dagen sa hans fröken att han så gott som redan är inskolad! Den så kallade smekmånaden med de andra barnen, som brukar vara i någon/några veckor, slutade redan efter någon dag då han infann sig i gruppen från dag ett, han är så härlig jag är så vansinnigt kär i honom!

Nu återstår bara den delen när han ska förstå att så fort vi går så kommer vi komma tillbaks igen, ingen kommer lämna honom där för alltid. Klart jag förstod redan innan inskolningen började att det kan kännas jobbigt även för mig, men jag hade inte trott att jag skulle gå därifrån gråtande. Då är det förbannat bra att ha en man som man kan ringa, som lyssnar och lyssnar och lyssnar och då och då slänger in ett och annat visdomsord.

Kommentera! | 5 st
Kategori: Att vara förälder